Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1(5
»Nej, livar för sig gör de mig inget nöje.
Men tillsammans voro de något, som jag vördar. —»
.liva då?»
»Lyckliga.»
»A!» suckade Ingrid. ».la», sade Sven. Men
Frida ansåg att allting har sin tid: när det är
dukadt, ska man äta. Och Ingrid påstod, att
man icke behöfver vara lycklig därför att man —
»Älskar? Hva? Nej, det behöfver man
inte. Men man inbillar folk, att man är det,
När man är ung och älskar, inbillar man både
gud och människor, att man är lycklig. Och
det är någonting, som både gud och människor
vörda. Äfven vilddjur lär hysa en viss aktning
för kärlekslycka. Det är visst ytterst sällan, de
äta älskande. Har inte Frida hört det? Jamen
så lär det vara.
Föröfrigt är det väl de ungas uppgift
här i lifvet: att lura allt och alla.»
Att Bengt trodde det!
»Ja hva skulle de annars ha för uppgift?»
Jo det hade de visst det! det var Ingrid
säker på. Särskildt unga män hade mycket stora
uppgifter. Hvad för uppgifter? — Det borde
Sven veta själf.
Frida ansåg att kärlek vore den största af
alla uppgifter. Och Sven sade: ja, Men då
rodnade Ingrid och drog ihop ögonbrynen.
»En ung man ska göra någonting, som är
stort och godt annars vill en flicka, en bra flicka,
aldrig se åt honom. Aldrig!»
Men hur ska ban veta, hvad som är stort
och godt? Ingrid ville gärna öfverlämna den
saken åt samvetet. Men hon visste icke,
huruvida Bengt kände till samvetet, och måste därför
ge sig in på enskildheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
