Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
»Hör pä då!»
— .To han gick i skogen och högg. Och så
blef ban ond. För det blir man, när man går
och hugger och har en stor yxa i hand. Och så
högg han det ena efter det andra i ett kör.
Mycket mer än han behöfde. Och ban högg nästan
hvart enda träd. Så det fanns knappt någonting
kvar.
— Ja men någonting fanns det väl ändå?
Tror inte Lostman det?»
Lostman kunde icke riktigt följa berättelsens
gäng. Han låg och letade efter det dör
märkvärdiga ordet, det där kalla, som vore så skönt att
ha på tungan.
»Men så när han hade huggit och huggit,
så blef ban trött. Och då la ban yxan ifrån sig
ocli satte sig på en stubbe och tittade ner i
marken. —
— Fast jag brukar då alltid titta upp i
luften, när jag är trött.»
Lostman tittade också upp i luften. Och
tyckte sig se rök vagga af och an under taket;
brandrök. Det gjorde honom än törstigare; ban
längtade efter vatten, vatten. Efter det där kalla
hvars namn ban hade så svårt att finna.
»Och bäst ban satt där och tittade, så fick
ban syn på blommorna. Och det var de blå
blommorna. Och dem hade ban trampat ned.
Alldeles. Tänk!»
Ragnar pustade ut, Han hade kommit till
sin berättelses midtpunkt och hvilade. Han
undrade, om Lostman verkligen hörde på. Det såg
icke så ut. Men ibland kan folk höra utan att det
syns på dem.
»Jaha, nu såg ban dem nog. Men nu var det
försent, för nu var de trasiga. Och första gån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
