Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
på allvar. Det har jag alltid gjort. Det är min
olycka. >
Skägget fick en sista tilltufsning, och
länsnian reste sig.
»Det var allvarliga saker, det här, Bengt.»
»Det var det.
Kom, så gå vi.»
»Gå? Hvart ska vi -?»
»Till byn. Eller hur? Är det inte meningen?»
Länsman sträckte på sig, blef stor.
»Jovisst, kom.»
Ragnar hade smugit sig in i Lostmans rum,
nu blef han utskickad att leta efter Sven. Bengt
och länsman gingo ut på trappan, väntade
Länsman undrade, om det icke vore bäst att stänga
dörren — för Lostmans skull. Bengt hörde honom
icke ocli dörren förblef öppen.
De stodo midt emot hvarandra, lutade mot
hvar sin dörrpost. Solen var i sjunkande, och
björken, som stod vid flodbrädden, nådde med
sin skugga till Bengts midja. Han såg upp mot
himlen och skakade på hufvudet.
»Jag trodde det skulle bli åska, jag.»
Den andre släppte honom icke med blicken,
och det gjorde honom stort obehag. Han kunde
icke behärska ansiktsmusklerna och måste kisa
med ögonen, höll händerna kring kindbenen.
Slutligen skrattade han till.
»Jaså, länsman tycker, jag är galen!
Hå hå ja ja, människohjärtat- är en gåta,
som vi livardagsfolk inte ska försöka lösa. Det
går inte.»
Länsman funno orden ganska riktiga men
icke uttalade med tillräckligt allvar. Hvarför han
teg. Så tego de båda.
Tils Sven kom; ocli Ragnar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
