- Project Runeberg -  Blå Blommor /
59

(1907) [MARC] [MARC] Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gång. Så blef lxou till sist trött, uttröttad ocli
slog sig till ro med en tidning. Han visste icke,
hvar hon var, och gick, intet ondt anande, tätt
förbi hörnet, där hon satt. Då hörde han ett
prassel af papper, vände sig om och fick den
hopkramade tidningen i ansiktet. Att du ska plåga
mig, skrek hon. Du har tagit allt ifrån mig; du
liar tagit min tro. — Det var kort innan Ragnar
föddes och han ville icke reta henne. Han gick
ut, men i dörren slungade han till henne öfver
axeln: Har du nånsin trott då?

Det där rann honom nu i minnet. Hau hade
sagt så för att någonting säga. Och för att trotsa.
Själf hade han en tro, och den ville lian trotsa.
Ett underligt gammalt barnkammarspöke, som
smög kring honom, som listade sig fram, när han
hvilade och strök öfver hans panna med sina
skrumpna tingrar.

Och spöket hette Lidande, Smärta i allt och
i alla, brännande törst, som ej stillas. En gruflig
spindel, som spinner kring världen. Lidande var
hans tro. Lidande i allt. Lidande allt.

lidande hade varit hans bamkammartro, hans
äfventyrtro, lians kärlekstro, hans lifstro. Lidande
var gud. Och i kampen mot gud finns endast ett
vapen, lögnen. Att ljuga, det är att rädda sig
från gud. Att ljuga, det liade varit hans
bamkammartro, hans äfventyrtro, hans kärlekstro och
hans lifstro. Så hade lian ljugit sig bort från gud.
Och ljugit sig bort från lifvet.

Och nu. —

Hösten hade tändt sina första stjärnor; de
spunno ett nät, i hvars bleka, ljusa maskor
rymdens kyla och tystnad hvilade. Och nätet brast,
blef skimrande, darrande slingor, som ljudlösa
nådde jorden och snärjde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:01:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhblablom/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free