Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vred sig, han krafsade i luften för att slita bort
dem.
»Jag tål det inte!» skrek lian till.
Jag måste tänka på annat! På gumman.
Jag skulle ju ut och leta efter gumman. Nej, nej!
På Frida, på Ragnar. Ja, på Ragnar måste jag
tänka, på Ragnar, på Ragnar. —
Ett ögonblick flöto tankarna bort, det blef
tomt i lians hufvud, det susade som i en tom
snäcka. Så tystnade suset och lian hörde tankarna:
»Om hon vore för mig, hvad Ragnar är, då
skulle det icke plåga mig, att hon älskar. Då
skulle det vara något belt naturligt och skulle
icke plåga mig.
Hon är icke mitt barn. —»
Åter blef det tyst, tyst, tyst.
Och då såg ban. —
Han satte af, ban sprang, ban kastade sig
fram. Icke en stam snuddade vid honom, icke
en gren slog honom, icke en tufva kom honom
att snubbla. Stammarna veko åt sidan, grenarna
höjde sig, stenarna sjönko och de gapande
gröp-pernå drogo ihop sig som munnar. Han sprang
som en galning, han sprang som en drömmare.
Han kastades öfver diket, upp på vägen. Längs
vägen. Och stupade ner i hagen, föll mot en
björk, kände det grofva, spruckna näfret mot
kinden.
Och hörde ett skrik.
Djäfvul! ville hau ropa. Men ban kunde icke.
Hans tunga var torr och stel, och det sved och
värkte i bröstet. Pin imma öfver ögonen hindrade
honom från att se. Men stegen hörde han,
stegen, som lugnt och tugnt förde den andre
därifrån.
Han reste sig; med innersidan af händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
