Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liar jag milt spö? Jag har hisl att röra viil mig
själf. Kanske jag kunde bli ett. bylte, jag.»
Ingrid förundrade sig öfver sin nya lycka och
sökte orsaken.
»Se, jag tänkte ju sa ondt om Sven —.»
Där ha vi det! Du trodde, att din vän satt
eld på en stuga. Och så upplyser jag dig om,
att ban endast velat skrämma sin käresta.
Undra sen pà att du är glad!»
.Ta så var det ju! Sven var oskyldig; det
stora, förskräckliga var vräkt åt sidan: allting var
godt och bra.
Men stackars, stackars Bengt!
»Hva ser du på mig för? Ser jag konstig ut?»
Han sträckte sig mot henne, sänkande hufvut,
så att hans strida hår rörde vid hennes bröst.
»Ja, jag är ett underligt stycke människa.
Om jag nu ska berömma mig själf. Jag har ett
maktbegär, som är outsläckligt. Outsläckligt. Det
var därför, jag tog Sven till mig, när han var
liten. Jag måste ha någon att befalla öfver; det
kunde inte hjälpas. Så tog jag honom till mig
och lärde honom lyda. Lyda, lyda, lyda! Jag
har lärt dig också att lyda, inte sant?»
»Jo», smålog hon. ».Tag liar alltid varit så
rädd för dig.»
Han drog sig tillbaka.
»Se där! Och Frida också, alla. Jag har
befallt dem alla. De ha lydt mig, lydt mig. Jag
har nog varit lycklig, jag med.*
»Ska vi inte gå hem?»
»Jo visst.
Den enda jag inte tycker om att befalla,
det är Ragnar. Men honom måste jag. Det är
ju det enda sättet att lefva i fred med sina barn.
Eller hur?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
