Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Det var Gud. Jo, det var Gud. Jag
förslod det inte genast: mon jag var rädd. Jag
försökte tänka ut, hur jag skulle kunna döda honom.
Jag smög mig bakom honom på hans vänstra
sida och sträckte ut banden. — Då hviskade vi
båda, lion och jag: Det är Gud. Och så vet
jag inte riktigt hur, men jag stod framför honom,
bredvid henne. Jag var henne så nära, att jag
tyckte mig känna hennes kind, het och finhyllt.
Men jag vågade inte se på henne, ty jag visste
att hon åldrats och vissnat.
Plötsligt pekade han på mig. »Hva tänker
du på?» Han gjorde mig samma fråga som förut
hon. Och jag kände mig tvungen att svara det
samma. Jag tänker på Jesu hvita hand.
»Han böjde på hufvudet, gillande; och det
fröjdade mig att jag svarat till hans belåtenhet.
Men på samma gång hade jag lust att göra honom
något illa. Om jag vågat.
»Då sträckte han handen mot kvinnan
liksom förut mot mig. Jag vet inte, hvarför jag
greps af en sådan förskräckelse. Jag tyckte, det
var någonting så ohyggligt, att jag skulle få höra
mina ord upprepas af henne. Jag tyckte, det
fanns någonting skamligt i det. Nej! skrek jag.
Låt då hellre väggarna falla!
»Hvar fick jag det ifrån? De skrattade, ban
och hon som om jag sagt något mycket dumt.
Eller som om de varit i hemligt samförstånd.
Det retade mig; jag vände mig häftigt mot henne.
Då såg jag, att hon åter var ung och vacker.
Ocli hennes dräkt var ett under. Den var
söm-mad af blommors blad; men hvarje bladspets var
fri och rörde sig hastigt och mjukt som spetsen
af en tunga.
Blå blommor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
