Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Bakom mig hörde jag lians röst. Han sade:
Det jag känner, det måste du känna; det jag
tänker, det måste du tänka: det jag vill det måste
du vilja.
»Nej! skrek jag ännu en gång. Låt då hellre
väggarna falla! Och åter skrattade de båda.
Men hon tog från sitt bröst en blomma och räckte
mig. Jag vände mig om, sträckte blomman emot
honom. Han slöt ögonen. Jag höll den öfver
hans hufvud och lät bladen sjunka, tysta och
mjuka. När jag nu icke längre såg hans klara
lugna, glada ögon, försvann min rädsla och mitt
bat. Jag lät bladen svepa sig som ett täckelse
kring lians kropp. Det var underbart att se,
hulde smekte, hur de skälfde, då de vidrörde hans
hud, hur de flöt samman till en slöja.
»Jag drog min kvinna intill mig och visade
henne. Jag sade: En purpurmantel ger jag
honom icke. Jag ger en blå mantel, som
jag-väft af min blommas blad. Den är mycket vacker.
»Då hviskade hon i mitt öra: Lögnen, jag
gaf dig har segrat. Men ännu bär lian kronan. —
Jag såg tretton röda rubiner fästade i zigzag på
hans panna. Och åter hviskade hon: Kronan gaf de
tretton lärjungar, som förrådde honom. Hur vill
du dölja den? — Jag frågade: Är det han?
»Hon grep kring mitt hufvud och tryckte
handen mot mina ögon. Men jag såg mellan
fingrarna. Jag såg rubinerna lysa under slöjan.
Jag såg dem växa och förenas. Jag såg ett bredt
blödande sår. Jag såg en blodröd sol. Och jag
förvånade mig öfver mig själf, som velat dölja
solen bakom en blå slöja.
»Men kvinnan grep hårdare kring mitt hufvud
och jag kände mina pulsar mödosamt hamra
under trycket. — Hans krona kan du icke röfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
