Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
blef stor. Undrade och önskade. Som barn hade
ban haft svårt för att sofva.
Nu ville ban sofva. Nu hade ban haft sitt
rus liksom far. Och nu ville ban sofva, tungt,
Som far.
Med möda kom ban öfver fördämningen.
Nästan all fyllning hade spolats bort, och de stora
stenarna vacklade, när han gick öfver dem. Man
behöfver endast göra början, tänkte ban, så går
det sen af sig själf. Vattnet stod högt där
nedanför, nådde nästan till kvarnkammartrappen. Och
ön, stenhjässan med de blå blommorna, hade
försvunnit.
Ragnars blommor! Den sista återstoden af
ett vackert släkte. Hela sitt lif borde man ägna
at så vackra blommor. Hela morgonen. Sen sofva.
När de drunknat.
Han försökte rubba de stora stenarna och
lyckades. Med käppen sköt ban på dem och njöt
af att känna dem glida. Vattnet hjälpte honom.
Det grep med böjliga tingrar i rämmor och hack;
det lade skuldrorna till och tryckte och vältrade.
Och när stenarna föllo, störtade det på hufvut i
skum och strålar, skrattade, bullrade, fröjdades
som ett barn.
»Man kau ha roligt ibland.»
Han såg sig hastigt omkring, rädd att någon
hade hört honom.
Morgonen stod öfver vatten ocli jord som en
klar, hvit, stilla eld.
Han såg Sven och Ingrid.
Men de hade icke hört honom.
Med en tvär rörelse slängde ban käppen i
vattnet och gick med tunga, ljudande steg ned
mot kammaren.
Då hörde han en hviskning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
