Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
kala, svarta träd vandrade makligt förbi rutorna;
telefonstolparna veko åt sidan. Stationens ljus
brunno spridda och svaga i skymningen, omgifna
af matta strålkransar.
»Är det här?»
»Nej nästa. — Jag tror vi fa sällskap.»
En gammal man steg in i kupén. Han satte
sig i bortersta hörnet, sjönk ned med en duns
och ett pustande. Den lille stirrade nyfiket på
honom. Men den gamle slog upp kragen och
knäppte den kring hakan öfver det gråhvita
skägget.
Då suckade den lille.
»Ja, ja. Den tiden är förbi. Men den var
svår. Ohygglig.»
Äter satte tåget sig i rörelse, svängde i skarp
kurva kring ett björkbevuxct stenröse och kastade
sig ut på slätten.
Rakt fram.
»Hva det går fort, i alla’ fall. Tänk sådana
vidder af fårad jord, man far öfver. Och
hvarenda fåra är plöjd och plöjd om igen och om igen.
Det linns inte en bit af allt det här svarta, som
inte en människa sett på och tänkt på och
svettats för. Och så far man förbi det som ett intet,
Det är egendomligt.»
»Hvarför är det egendomligt?»
»Ja, jag vet inte. Men jag tycker,
människorna borde bli växter till slut. Växa fast i
jorden.
»Ja, det vill säga, det är ju bara ett sånt
där löst hugskott. Det finns ju högre intressen,
som lyfter. Så att säga håller inunder. Så att
man inte fastnar.»
»Såå. — Ja det linns det ju.»
»Men så bryts de också.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
