Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
»Han är nervös! men det går snart öfver,
liar doktorn sagt.
»Ska inte Bengt gå ut och se på stån? Det
dröjer kanske lite, innan Ragnar kommer. Och
jag skulle städa.»
Bengt kände staden alltför väl och hade icke
lust att gå på upptäcktsfärd. Men han kunde ju
alltid ströfva af och an på gatan, medan han
väntade. Där i hörnet stod gatans enda gaslykta;
han tog stöd med käppen mot lyktfoten. Snedt
emot låg det lilla grårappade huset. Sonens hein.
Här utifrån sedt, tedde det sig som ett fridfullt,
tarfligt arbetarehem. Nåja, det var det ju också.
Hopspikade bräder täckta med sten och sand.
En graf således, där man kan sofva godt, om man
är tillräckligt trött. Och när är en arbetare inte
tillräckligt trött för att sofva? När ban arbetat
bela dagen och vet, att han skall arbeta hela nästa
dag, då finns det väl ingenting, som kan hindra
sömnen. Tankar äro understundom besvärliga och
hata sömn. Men i ett sådant hus finns så många
sprickor, så många vrår, där de kunna hänga upp
sig som läderlappar. Hänga och vänta på en
underbar natt med lysande lågor, som bjuda till
kretsdans. Och brännskador.
Men den natten kommer icke. Ty visst är
väl arbetaren en lycklig varelse, som får sömn
till skänks. Djup sömn. De läderlappar, som
besvära honom, äro amoriner med satyrkroppar
och bräckliga vingar. Lätt låta de sig fångas.
Ocli så är dansen slut. De stora, tysta,
mjukt-tlygande de vänta lysande lågor, som aldrig tändas.
Och -
Och allt det där är lögn. Ty det största
djuret har verklig läderlappsnatur och hittar i
mörkret till bröst och hufvud. Ser ut. som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
