Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
mindes lian. Hon hade varit utom sig af
förskräckelse ocli böjt sig ned öfver honom. Och
då hade ban sett hennes läppar, förvridna,
uppvikta, visande tänderna.
»Nej. Du hade ingenting ondt att säga. Och
då ljög du. För att skilja oss åt!»
»Hvarför skulle jag vilja skilja er åt ?
Hvarför skulle jag vilja göra er ondt? Dig ocli honom?
Nej, det vill jag inte.»
»Och den gången i skogen, då? Kanske du
inte ville göra mig ondt! —»
»Den gången. —» Han skrattade; ban måste
skratta. Det lefde således ännu, det gamla spöket ;
och kom igen och kom igen. Det var ingenting
att skratta åt. Men han måste skratta.
»Den gången», upprepade ban. »Ska vi tala
om det? Den gången, då jag skrämde dig i
skogen. Kära vän, jag var rädd själf, därför skrämde
jag dig. Där bar du gåtans lösning. För dig är
det en gåta; för mig är det någonting dödt, ocli
urkramadt och utpinadt och pinande, som jag
ville begrafva. Men icke kan. — Nej? Du
förstår inte ändå? Å kära vän! .lag tror, ni kvinnor
förbli barn och lyss till sagor och tro dem. Vill
du höra en saga?
Om en ung man, som var sund och stark
och glad. Gladde sig åt lifvet. Och som fann,
hvad alla andra finna: att lifvet gör ting till gammal.
Det var ingenting märkvärdigt; åtminstone inte
ovanligt. Men nu kommer sagan i sagan.
Han förälskade sig i en blomma, en vacker
blå blomma. Han älskade henne, som man älskar
sin glädje och sin ungdom. Om dagen nickade ban
åt henne; när det var mörkt vågade ban röra vid
hennes mjuka hufvud. Blomman vissnade; hon
skrumpnade, gulnade, hvitnade. Då ville ban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
