Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
trotsa. Hau ville trotsa lagen, som bjöd honom
att lefva sig gammal; att lida sig gammal. Han
ville trotsa sig själf, som trodde på den lagen.
Och han drömde. Han drömde, att lian fann
gud eller sig själf — hvilketdera vet jag icke.
Med sig förde han blomman, frisk och vacker.
Han ville blända honom, den andre, bedöfva
honom. Han ville bedöfva honom och gå förbi
honom ut på bron, som för från lif till död.
Det lyckades honom. Han kände den
underbara bron själfva. Han njöt den lycka, som lif
och död i förening kunna ge. Kyla, som smyger
sig kring feberhetta; hvit aska öfver glöd.
Om ban varit barn, om ban varit ung, då
hade ban gått ensam öfver bron och funnit djupet.
Och vunnit. Men han var man och fann sin
kvinna i rätta ögonblicket. Det är en saga detta!
I rätta ögonblicket fann han sin kvinna. Och
därmed var drömmen slut. Sagan.
Nå ja. Det här har jag berättat dig förut.
Förstår du det bättre nu? Kanske, om jag
berättar dig, hva jag då förteg. Hemligheten. —
Kvinnan det var du.»
Den röjda hemligheten — om det varit henne
en hemlighet — tycktes icke öfverraska. Hon
tuggade otåligt på öfverläppen; hon ville göra en
fråga. Men han fortsatte.
»Kvinnan, det var du. Jag visste det, men
ville icke tro. Det var skam. Du hade blifvit
kvinna, men jag kunde aldrig glömma barnet.
Och därför var det skam. Då började jag ljuga.
Jag hade för stora fordringar; jag fordrade, att
lögnen skulle rädda mig. Den växte mig öfver
hufvut och skymde utsikten. Jag såg icke längre,
hva jag kunde göra och hva jag icke kunde. Så
kom jag i kollision med strafflagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
