Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
»Jag vet, att jag fördärfvat lifvet för er. För
dig och för henne ocli för mor. Jag vet, att jag
bort gä min väg för länge sen. Men jag kunde
inte.»
»Jag då! Som ingenting gjort, som
ingenting uträttat, som ingenting kan göra! Borde
jag inte gå min väg? A det är sant! Jag har
ju räddat flickan. Men det är förbi. Och nu
förstör jag henne. Alltså bör jag gå. —»
»Ragnar!»
»Så gammal du låter, pappa! Att du grät,
att du verkligen grät! — Kom hit, ska du få se.
Se sådana flingor, så stora och vackra! Se så hvita!
Nu täcka de grafven; nu är grafven hvit. Man
får ju allt, hvad man vill, pappa! Nu får jag
grafven hvit.
Nej se därborta vid lyktan! De fara i hvirflar
som höstlöf. Se! Hvita höstlöf. Det har aldrig
funnits förr. Det är för min skull.»
Bengt ställde sig bredvid honom. Mörkret
gjorde honom rädd. Underliga och barnsliga
historier började spöka i det bleka ljuset, Han såg
sin far, drinkaren, som drunknat. Den långsamma
vagnen, som förde bort honom. Utan
klockringning.
»Ragnar», — hviskade ban.
Nu mindes ban sin mor. Han såg henne
hopkrupen i en stol med hufvudet vridet, stirrande
mot dörren. Hon väntade sin man, och slutligen
trodde hon, att han lefde.
»Ragnar. —»
Han lade armen kring sonens skuldror och
drog honom intill sig. Det bleka ansiktet lyste,
de stora, blänkande ögonen. Han lät banden
sjunka, stryka ned öfver den magra kroppen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
