Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
sig uppriktigt. Men hon visste ju också att det inte fanns
ett spår av anledning för Sussi att vara svartsjuk och det
ansåg hon att Sussi borde vara tillräckligt klok för att själv
begripa. Därför hade hon retat henne. Som det nu var tog
Julia Sussis tillstånd som en direkt anklagelse mot sig själv.
Och hon plågades djupt av den tanken.
»Jag känner Sussis olycka som en näsknäpp av Vår
Herre», sa hon under väntan i det yttre rummet. »Till varning
för mig — för oss alla —»
»Det var ju en ren olyckshändelse», tröstade Kurt.
»Rena olyckshändelser finns inte! Det är alltid en mening
i vad som sker.»
»Vad skulle det vara för mening i Sussis förlamning?»
»Ja, det tål att tänka på.»
Julia satte sig tungt i en stor stol som för att grubbla
vidare på den saken.
Sussi hade fått på sig klänningen och satt på sängkanten.
Louis tog henne varligt i sina armar och lyfte henne från
sängen till liggstolen. Gå kunde hon inte. Hon var blek av
sömnlöshet och såg liten och späd ut. Louis fick tårar i
ögonen då han såg på henne. Han lade sig på knä vid stolen.
Sussi smekte hans hår och log.
»Sussi — svara mig — varför gjorde du det?» frågade han
stilla.
Sussi såg bort. Egentligen skämdes hon. »Jag gick vilse
i stormen», svarade hon undvikande.
Morgonsolen belyste dessa båda unga människor som av
ett underligt öde dömts att plåga varandra. Det låg en
skälvande underton i deras röster som röjde att de älskade var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
