Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d’Artagnan hade han gått vakt vid järntrappans
fällda plåtskydd.
Men emellan dessa barnsliga och veka
stämningar stego löften och bilder af helt annan
art och kulör. Redan trodde han sig ha
besegrat ungdomsårens mjukhet, som saknaden
af en mor ökat i stället för att minska; tyckte
sig känna stålhärdning i den böjliga
känslo-massan, inbillade sig ha vunnit klokhet och
erfarenhet. Den ärfda skepsisen fanns där
nog, men förståndet att tillvarataga och bruka
grufvans malm saknades. Maskinerna, så att
säga, voro ännu icke upptäckta.
Vägen var dock inslagen — vägen och
dess medvandrare. För ögonblicket var det,
till börja med, herr Forsman som kunde få
själfbedrägeriet att tändas. När de sutto i
ett litet kafé vid det marmorimiterade bordets
enkla halfva Carnegie och några strufvor, och
den unga bokhållaren sade:
— Det landet har kolossala möjligheter
och vi ha kolossalt att vinna om vi bara förstå
taga chanserna, öppningarna. Vi ä’ ju ännu,
gu’ ske lof, kolossalt unga och inte rädda att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
