- Project Runeberg -  Sergels konst /
28

(1914) [MARC] Author: Harald Brising
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Receptet, hvilket troget följdes af det
kotteri, »Den heliga familjen», som
samlades i Reifensteins atelier vid Spanska
Trappan, meddelas af Goethe i
»Winckel-mann und sein Jahrhundert». Först skulle
den unge konstnären öfva sig genom att
afteckna Carracciernas målningar i
Galleria Farnese, och från dessa skulle han
öfvergå till Rafaels arbeten i Vatikanen.
Så förberedd, skulle han vända sig till
de antika skulpturerna, och bland dessa
först börja med Herkules och småningom
fortskrida till Gladiatorn (Den döende galliern), Laokoon och Torso del
Belve-dere, »för att ändtligen nå fram till det mest fulländade högsta mönstret af sköna
former, Apolio del Belvedere, hvilken han skulle afteckna så ofta, att hela gestalten
outplånligt inpräglats i minnet, ja blifvit till en vana för själfva handen». 1

Reifenstein, som varit Winckelmanns vän, hade hela sin konståskådning från
honom och Raphael Mengs. Genom sin ställning som förnäm amatör och ciceron
sörjde han för utbredandet af sina älsklingstankar i de vidsträcktaste kretsar.
Om Sergel icke varit inbjuden till hans salong, så har han säkert hört honom
omtalas. Öfverhufvud var luften full af namn och idéer, så att det visst icke var
nödvändigt att studera Winckelmanns lärda skrifter för att vinna den nya insikten
om antikens betydelse för den moderna konsten. Omöjligt är ju icke, att Sergel
verkligen läst något af dem eller t. o. m. någon gång sammanträffat med
Winckelmann, som lämnade Rom först den io april 1768 för att möta sitt öde
i Triest. Men mera sannolikt är, att den egna erfarenheten varit Sergels
främsta ledare äfven på teoriernas område och att han pröfvat den genom samtal
med sina konstnärskamrater. Bland dessa senare nämner han fransmännen
Lefévre, E. A. Gibelin, J. C. Vanloo, J. F. Rigaud, tysken J. Hackert,
schweizaren J. H. Fussli, romaren Giuseppe Cades m. fl. Under en mera framskriden
period af hans lif äro hans tankar mest influerade af Ehrensvärd och Abildgaard.

Fig- 23 Den senares bekantskap hade Sergel också gjort i Rom, där Abildgaard

och 24.

vistades 1772—76.

1 Goethe. Winckelmann und sein Jahrhundert. Tiibingen 1805. Sid. 361.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 14:16:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bhsergel/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free