Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af hvad som redan sagts kan man ha skäl att undra, om icke Sergel
hade orätt, då han senare sade sig ha varit »den förste unge bildhuggare som
vågat att allenast följa naturen enligt de gamles grundsats». Dömer man härom
med hänsyn till det sätt hvarpå han snart skulle tillägna sig den antika
konstens formuppfattning, och jämför man härmed andra samtida konstnärers försök
att närma sig denna, så kan man vara böjd att erkänna Sergels anspråk. Men
utgår man däremot från en rent kronologisk synpunkt, så kan Sergel ingalunda
kallas den förste konstnär som sökt att efterbilda antiken, tvärtom ansluter han
sig här till en redan befintlig tradition. Den franske skulptören Edmé
Bouchar-don, äldre bror till den i Sverige verksamme Bouchardon, hade under de år
han vistades i Rom, från 1723 till 1732, utfört en berömd kopia efter den
Barbe-riniske Faunen och en mängd teckningar efter antiken. Vid hemkomsten till
Paris kom han i beröring med den store antikentusiasten Comte de Caylus och
trodde sig utan tvifvel själf representera en antikiserande riktning inom
skulpturen. Men det går icke så lätt som att vända om en handske att utbyta
barockmaneret mot antik stil, därför kan Bouchardon aldrig kallas en verklig
banbry-tare för nyklassicismen. Med större skäl kan då den danske bildhuggaren
Hans Wiedewelt göra anspråk på denna benämning. Redan den
omständigheten, att han i Rom var Winckelmanns vän under åren 1754—58 och själf
utgifvit en konstteoretisk skrift med titeln
»Tanker om Smagen udi Konsterne i Almindelighed»
(1762), gör honom berättigad till en särskild
märkesplats. Hade hans konstnärliga förmåga stått
i proportion till hans teoretiska intresse, så hade
han utan tvifvel ryckt upp till samma
rangställning som Sergel, Canova och Thorvaldsen.
Den sarkofog till Christian VI, som han utförde
redan under åren före 1768, visar en rent
antikiserande reliefstil, men kompositionen är en
smula tung, och formbildningen i detaljerna når
ingalunda upp till förebildernas säkerhet. Denna
svaghet är i andra af hans arbeten ännu mera
framträdande: De sörjande gestalterna af Dan- 24. Abildgaard
, 1 at o t- 1 -i t t co 1 • tt Manlig figur. Oljemålning. Ur Sergels
mark och Norge pa bredrik V:s grafvard i Ros- samling, Spånga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
