Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
former den enda riktiga förklaringsgrunden till Faunens kurvatur. Man kunde
inför de svängda linjerna och det lilla formatet komma att tänka på rokokon,
men detta är endast en kvarlefvande tendens, och den verkliga släktskapen
finnes hos den hellenistiska antiken. Man behöfver bara betrakta den stående
faunfigur af rosso antico, som finnes i Museo Capitolino, för att förstå att
Ser-53- gels faun är samma andas barn. Det är en staty, som är funnen på
1730-talet i Hadriani villa och af hvilken en replik finnes i Vatikanen, bägge äro
kopior efter ett förloradt framstående original. Flöjten och geten erinra oss om
Sergels första skiss på Fullerö, den torra muskulaturen är lika rikt utvecklad
som på Sergels statyett, men ingalunda bättre behandlad, ty den romerska
kopisten har icke riktigt förstått originalets detaljer (så t. ex. i fråga om benens
muskler), eller också har det hårda materialet lagt hinder i vägen vid
utförandet. Kläpparna på halsen saknas i Sergels marmorarbete, han har tydligen
icke haft hjärta att sätta dit dessa utväxter — men i lermodellen återfinnes
åtminstone den ena. Sergel har emellertid ingalunda efterhärmat någon bestämd
staty, han har tagit lärdomar, där han kunnat finna dem, men själf skapat något
nytt. Han har sannolikt sett många fauner, stående eller liggande, men hans
egen liknar icke någon enda af dem han studerat. Först känna traditionen,
sedan gå vidare på egen hand, det är detta han menar med att skapa i
antikens anda.
Häraf förklaras, att Faunen icke gör intryck af någon .efterbildning utan
tvärtom af originalitet. Det är icke något tvifvel om att inspirationen, ja
entusiasmen, varit gäst hos konstnären, då han utförde detta verk, däraf dess
betagande friskhet. Det har icke varit honom något tryckande tvång att följa
antikens smakregler, det har tvärtom öfverensstämt med hans djupaste böjelse.
Och ämnet låg honom säkert om hjärtat. Var han icke själf i grunden en
faunnatur? Stack icke hedningen fram hos honom ännu på gamla dagar, då
han i den förtroliga vänkretsen kunde hänge sig åt sina känslor? Var icke
hans älsklingssång: Viva Bacco, viva Amore e la cara libertå?
Det var på intuitionens och känslans väg, som Sergel trängt så djupt in
i antikens föreställningsvärld. Hans känsla var öfverflödande, därför har han
också skapat ett öfverflödande konstverk. Men just i öfverflödet låg ett element,
som kunde komma i strid med den antika andan, hvilken icke tålde ett för mycket.
Sergels efterföljare skulle snart upptäcka detta och så småningom reducera for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
