- Project Runeberg -  Sergels konst /
144

(1914) [MARC] Author: Harald Brising
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

För Sergels vidkommande kunna vi icke vänta oss någon epokgörande
förändring i hans konståskådning. På sin höjd blef han befästad i sina tidigare
åsikter om den antika konstens öfverlägsenhet, när han nu återupplifvade
bekantskapen med sin ungdoms gudar. Denna gång kunde de antika
skulpturerna emellertid icke egga honom till täflan, ty att själf skapa något nytt fick
han under resan icke tillfälle till. Han måste nöja sig med att spela
åskådarens roll.

Därmed är icke sagdt att Sergels konstnärliga utbyte af resan varit utan
värde. Tvärtom är det sannolikt att han nu bättre än någonsin fick tillfälle att
tänka öfver konsten, att samla sina intryck till en estetisk öfverblick, som
bildade grundvalen till hans äldre dagars konstteori. Och oafsedt detta var det
honom naturligtvis en källa till outsäglig glädje att återse det land och den stad,
där hans lyckligaste och verksammaste år hade förflutit.

Det Rom som Sergel återsåg hade undergått många förändringar. Så
t. ex. hade man på hösten 1783 flyttat om kolosserna på Monte Cavallo,
Sergels gamla favoriter, så att de icke längre stodo parallella utan divergerande,
och mellan dem tänkte man placera en obelisk, som dock ej kom dit förrän
1786. Det var början till den mani för obelisker som snart skulle sätta sin
prägel på hela Roms fysionomi. Förgäfves afhånades nymodigheterna af den
hetlefrade kritikern Milizia, »det sköna idealets Don Quixote» eller »konstens
Aretino som man kallat honom. Förgäfves kämpade han mot den offentliga
smakens och speciellt mot arkitekturens förfall; Roms förfulande, som med sådan
framgång fortsatts ända in i våra dagar, hade börjat och stod icke längre att
hejda. Barocken, som en gång hade skänkt Rom de ståtligaste minnesmärken,
hade börjat att degenerera, men ville ändock icke släppa sitt herravälde, som
man kunde se af den nybyggda Sagrestia di San Pietro. Detta trots den
allmänna forkastelsen af Bernini.

Icke heller skulpturen och måleriet stodo synnerligen högt. Skulptörerna
kunde ingenting annat åstadkomma än restaurationer och kopior efter antiken,
möjligen någon gång ett porträtt. När Quatremére de Quincy kom till Rom
1783, hade just Cavaceppi med stor teknisk skicklighet utfört i marmor »den
löjligaste Flora man kunde tänka sig». Då fick han höra talas om den unge
Ca-nova, som fullbordat en grupp af Thesevs och Minotauros och som dessutom i
sin atelier hade uppställt ett af sina tidigare arbeten från Venedig: Daedalus och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 00:08:16 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bhsergel/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free