- Project Runeberg -  Sergels konst /
167

(1914) [MARC] Author: Harald Brising
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nåde kommer till rätta, få vi nöja oss med de små profbitar som blifvit
anförda.

All teori är grå och får sin färg först när den omsättes i handling. Inom
estetiken finnes ingen allena saliggörande lära, men däremot många profeter,
och ingen konstnär har kunnat uppnå storhet allenast genom resonemang.
Sergel hade visserligen sina principer, men det är icke dessa som konstituera hans
betydelse utan det sätt hvarpå han ser, känner och arbetar, med andra ord det
rent personliga i hans konst. Därför förstod han också att uppskatta det
personliga hos andra konstnärer, äfven när det icke direkt öfverensstämde med
hans eget program. Till och med hos de förkättrade franska manieristerna
berömde han deras »chaleur de travail», han beundrade storheten hos den tidigare
förbisedde Signorelli och talangen hos den fattige svenske bondemålaren
Hörberg. Han var med ett ord sagdt icke doktrinär.

Han hade icke ens några illusioner om möjligheten af att återupplifva den
antika konsten. Så mycket hade han lärt under sitt långa lif, att hur högt
han än beundrade forntidens mästerverk och sträfvade att efterlikna dem, så
voro dock de betingelser, under hvilka de uppstått, alltför olika dem som lågo
till grund för hans egen konst, för att någon egentlig täflan skulle kunna
komma i fråga. Därför skref han också, när han hörde att Canova skulle
ersätta den af fransmännen bortröfvade mediceiska Venus med en ny staty:
Hälsa Canova, då han återkommer från Florens. Jag hoppas att han själf
icke tror sig kunna ersätta den antika Venus, men jag antar att man har
begärt det af honom och att han icke vågat att neka. Aldrig skall någon konstnär
kunna ersätta de antika statyerna, man må säga hvad man vill, för och emot.

I denna punkt var alltså Sergel fullt på det klara med sin begränsning.
Hvarför räknade han det då som en förtjänst att ha sträfvat efter ett
oupp-hinneligt mål? Visade icke hela utvecklingen efter hans tid, att han haft orätt
och att han liksom hela sin samtid jagat efter en chimär? Är icke hela
nyklassicismen ett historiskt misstag? Och framför allt: hvad kommer det oss vid, i
det 2o:e århundradet, om våra förfäder en gång klädt sig i romersk toga eller
urringad empireklänning i den falska tron att vara »antika»? Ha vi icke mycket
intressantare problem att tänka på? Har icke den moderna tiden visat sig
mäktig nog att skapa en konst som är oberoende af alla antikvariska
reminiscenser, därför att den har sina rötter i de lefvande människornas psyke och i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 14:16:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bhsergel/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free