- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
16

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IG

jungarna påstod, att Taniamen, tvingad af ett löfte,
skulle låta sin sista lärjunge mura in sig i detta
ohyggliga stenrös för att under sannolikt mycket
visa men i mitt tycke också mycket dystra
betraktelser förbida sin död. Och var detta sant, så kan
jag ingalunda förvåna mig öfver den ovilja, med
hvilken Taniamen såg shia lärjungars flit.

— Jag skulle emellertid icke blifva denne
siste, utvalde lärjunge, ty dels var mitt blod
alltför oroligt, dels hade jag fått en viss förskräckelse
för en visdom, som slutade så illa. När därför ett
år hade gått, smög jag mig bort utan afsked ocli
— jag erkänner det — utan tack, för att åter
börja min afbrutna vandring.

— Men denna gång var jag icke ensam.
Tania-mens dotter, hvars namn jag tyvärr icke kan
påminna mig, hade visat mig godhet, och, då jag
med dåraktig öppenhet förtrodde henne mina
färdeplaner, ville hon till intet pris skiljas från mig.
Jag var nog svag att ge vika för hennes böner —
ja, jag tror till och med, att jag gjorde det med
en viss förnöjelse — och tidigt en morgon väckte
jag henne.

— Du skall veta, mitt barn, ocli du kan gärna
lägga det på minnet, att tar man med sig en
kvinna, så tar man med sig åtskilligt mer än man
tror. Jag vill nu icke tala om de många små skrin
och askar, hvarmed hon fyllde mina fickor och
min ränsel ej heller om det ganska tunga bylte,
hon slängde öfver mina axlar, jag vill endast
berätta för dig, att hon tvang mig stjäla den stackars
gamla Musca ur hennes stall och släpa henne fram
öfver vägarna.

— Jag har alltid hyst motvilja att stjäla, men
att stjäla en gammal åsna, som man till hälften
måste bära, föreföll mig ytterligt meningslöst. Jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free