- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
20

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

20

— Under trettio år hade jag kämpat dag ifrån
dag för att lefva. Dem, som sparkat mig, hade
jag bitit; dem, som visat mig medlidande, hade jag
bedragit; och dem, som älskat mig, hade jag kysst
från ära och frid. Lifvet vore i sanning rätt lustigt
och enkelt, om icke tröttheten vore, och tystnaden,
som är så rik på hviskande stämmor. Då förstår
man ej längre de heta och vilda gärningar, hvartill
kampen lockar och tubbar. Man känner sig svag
som en gammal varg, hvars illgärningstid är förbi,
och som endast väntar, att herden skall hämnas
sin sargade hjord.

— Jag kastade mig ned och dolde mitt
ansikte mot marken. Ängslan skulle draga öfver mig
som en svart sky, och jag ville icke se den dolda
blixten, när den bröt sig lös och drabbade.

— Men hviskningarna stego omkring mig, och
en enskild stämma sände mig några ord som jag
kunde urskilja.

— Vi samlas på fältet, där ljusröda blommor
böja sina fuktiga kalkar. Vi äro unga män, som
glädjen gör goda och glada. Vi äro starka; våra
ögon se långt och utan blyghet; då vi springa i
lek och skrattande kämpa, eller då vi hvila bland
blommor, hvilkas stjälkar äga en aldrig svikande
spänstighet, känna vi ingen fruktan. Rädsla är
något vi icke förstå; vi käima icke dess namn.

— Från källan, som sänder rika strömmar
öfver gräset, komma flickorna oss till mötes. 1
händerna bära de små käppar med silfversträngar,
då de svänga dem i luften, begynner vinden sjunga.
De dansa med en lätthet, som öfvergår vindens;
och för att behaga dem, visa vi vår styrka.

— Men, då ljuset gömt sig under bladen och
försvunnit i den fuktiga jorden, vakna de djupa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free