Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Solivro slöt ögonen; han sträckte på sig och
lutade sig ut i det svala mörkret.
— Jag tror, att jag ville äga en kvinna; hon
skulle älska mig —
Efter en stund tillade han:
— Men hon finge icke skratta åt mig. Det
skulle jag icke förlåta.
Och liksom hade dessa tankar värmt hans
önskan, had han helt ifrigt:
— Skapare, du, som skänkt mig alla känslor
och tankar, du vet helt säkert, att längtan och
undran plåga mig. Och du vill icke bedraga mig
eller säga nej till en önskan, som du själf gett lif.
Sänd mig en människa, som leder mig ut i natten!
Han hade icke väl slutat denna bön, förr än
han fick höra under sitt fönster en hackande och
hes röst, som hviskade upp emot honom. Och då
han böjde sig ned, såg han en gubbe, hvars gestalt
ingalunda liknade ett himmelskt sändebuds, men
som likväl tycktes vara skickad att säga honom
något.
Jag tror icke, att prinsen i detta ögonblick
tackade Den, som gifver godt och ondt; jag tror
icke, att han visste, hvad som hände honom, eller
att han ens visste, hvad han önskade skulle hända.
Kring midja och axlar kände han denna svala
omfamning, som beröfvar ungdomar all besinning på
samma gång, som den gör dem smidiga som katter.
Han gled ut genom fönstret. Detta var ett
vågstycke, som lyckades väl tack vare sitt oöfverlagda
lättsinne. Gubben, som icke lät förbluffa sig af en
sådan beslutsamhet, tog gossen under armen ocli
förde honom med struttande steg ned genom staden.
Vägen till den första dårskapen är vanligen
mycket lång, medan man vandrar den, och mycket
kort, när man kommit till dess slut. Solivro, som
Solivro. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
