- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
34

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34

kände sig fri att när som helst göra återtåg, hade
god tid till otåliga och obestämda förväntningar.
Och plötsligt stod han i en portgång; han blef rädd,
och han önskade sig tid att öfverlägga och betänka,
men gubben tog honom vid handen och drog honom
uppför en mörk trappa, hvars steg voro ojämna af
nötning. Där trappan slutade vidtog en gång, så
smal, att bågen, som han bar vid sitt lif bälte,
oupphörligen fastnade och var nära att brytas.
Gubben tycktes betagen af en oemotståndlig ifver,
han hväste som en orm vid hvarje dröjsmål och
rusade fram genom gångarna. Slutligen slog han
upp en dörr, hvars bredd illa öfverensstämde med
gångens, och de trädde in i ett rikt upplyst rum.

Solivro var van vid den prakt, som omger ett
förnämt sinne, hvars önskningar icke möta några
svårigheter, en renlig och ordentlig lyx, som hatar
allt öfverflödigt, en lyx, som med stränghet kräfver
förnuft af hvarje infall. Här såg han en liopning
af föremål, som tyder på många viljor, ett virrvarr
och öfverflöd, som skyler en osäker smak. Stolar
och hvilobäddar, som lättjan uppfunnit under
lialf-slöa stunder, stodo så tanklöst att de förstörde
utrymmet. Alltför talrika ljus brunno i stakar,
hvilkas linjer grälade på hvarandra liksom
afundsjuka styfsyskon. Från taket hängde nya och
urblekta, tunga och lätta mattor ned öfver väggarna. I
deras veck grinade gnistrande beslag bland
blomster-knippen med feta ocli döfvande dofter. Rummet
lyste af samma hemska glädje som en människa,
hvars mun skrattar och hvars ögon sofva, öppna,
bleka och slöa.

Från ett närgränsande rum, hvars öppning var
täckt af förhängen, hördes en ganska vacker men
entonig, sjungande kvinnoröst; snarkningar, som
påminde om de regelbundet återkommande skriken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free