Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Så många vidrigheter slag i slag beröfvade
honom lyckligtvis all besinning. Vreden lät icke
smärtan komma till sin rätt; med en förtviflad och
blind stöt kastade han ikull gubben, ban famlade efter
strupen och håret, och med ett rasande grepp
släpade han sin fiende ut på golfvet. Ocli som
detta var af pressad jord fylld med större och
mindre stenar, fick gubben en försvarlig törn. Han
blef också liggande orörlig.
Nu blef emellertid svedan i ögonen för svår;
Solivro måste släppa sin fiende. Sedan ban blinkat
och gnidit de rinnande ögonen en bra stund, kunde
han ändtligen se upp. Gubben satt nedanför hällen
och gned sitt hufvud. Ögonen hade krupit tillbaka
under skinnet, och från denna skyddade plats
bligade de belt snopet på prinsen.
Solivro glömde svedan och kände sig belt
förnöjd. Jag är då inte att leka med! tänkte han,
ocli deima tanke var honom så angenäm, att han
måste uttala den.
— Ni är värre än en ond ande, muttrade
gubben. Han reste sig långsamt och tycktes icke
benägen att ånyo börja fientligheterna.
— Gif mig nu någonting att dricka!
— Ni har ju där.
— Mjölken? Den är ju full af aska.
— Jag har ingen annan.
Solivro gjorde ett försök att dricka ur det
sotiga fatet; han grinade; kolbitarna fastnade
honom i halsen.
— Det är för otäckt. Har ni verkligen ingen
annan.
Gubben funderade.
— Vänta, så ska jag se efter. Han gick ut.
Solivro satte sig på hällkanten; dörren stod
öppen, han såg ut öfver slätten. Skymningen fyllde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
