Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
— Det var en sak, att jag det vet! Jag
har fyra jag; det skulle jag kunna säga, om de så
väckte mig midt i natten. Men se, dottermin
liar en —
— Bräkebä?
— Bräkebä? — Javisst ja, Bräkebä.
— Det är ett afskyvärdt djur. Din dotter är
också elak; lion är både dum och högmodig.
— Men är lion verkligen din dotter?
Prinsen blef så förvånad öfver denna tanke
att lian blef sittande med öppen mun och glömde
att tugga.
— Hon är just inte lik mig, grinade gubben,
kan väl vara det, Jag är heller icke så säker att
hon är min dotter, som att lion är hustrumins.
Solivro drack ur sin mjölk.
— Ni menar?
— Någonting i den vägen, flinade gubben.
Hustru min var vacker, må ni tro. Det är
egentligen skada, att ni inte kom för tjugu år sedan,
då skulle ni ha fått se någonting. Jag är en
beskedlig människa, jag; jag har aldrig i lifvet varit
svartsjuk. Hustrumin hade det godt, den kära
människan.
— Första flickan var verkligen min. Hon var
verkligen min. Hon var inte större än min näfve,
och några ögon kunde jag inte se till. Men hade
man huggit itu hennes ena arm, så hade delarna
räckt till två; och en mun hade lion som farsins.
Och härvid fläkte gubben isär sina långa smala
läppar.
— Du behöfver inte visa, jag vet ändå, sade
prinsen och rynkade sin panna för att antyda, att
lian ingenting glömt, Gubben blef ångerfull.
— Ni ser, hur eländigt jag har det. Jag bar
mig illa åt, det erkänner jag, och bra dumt, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
