Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
Gubben släppte lionom genast.
— Du är en skurk, fortfor prinsen. — Du ville
stjäla min kedja.
— Ni är en sträng herre, ni, jämrade gubben.
— Och jag är en bra eländig stackare. Men om
ni ville vara litet förståndig, så skulle vi kanske
bli belåtna båda två.
— Belåtna! upprepade Solivro, nästan
förskräckt öfver denna jämrande foglighet.
— Ja, unge herre, vi kunde båda bli belåtna,
Jag tycker om er kedja, jag. Det är ju inte så
underligt; den är värd många får. Den saken är
klar, den.
— Men nu är det frågan, om jag inte kan ha
något, som ni tycker om. Det är frågan, det.
Prinsen böjde sig bakåt för att undgå den
vedervärdiga andedräkt, som flåsade kring hans
hufvud. Han huttrade och skakade trots värmen
och tänderna slogo emot hvarandra.
— Hon är borta vid inhägnaden.
Ljudet i denna hesa hviskning gaf orden en
betydelse, som icke kunde missförstås.
— Ni vill då verkligen —
Detta utrop liknade en snyftning; det lyste af
en barnslig renhets förskräckelse och afsky. Såret
sved; det hade väckt besinning. Det kunde också
göra besinningslös.
Gubben förstod, att man icke borde tveka.
— Sälja min dotter. Det är förskräckligt, det.
Det är så förskräckligt, att det är sant.
— Jag är en gammal stackare; ni har själf
känt, hur svag jag är. Om ett år eller två kan
jag icke längre arbeta. Då får jag svälta ihjäl.
Ni vet inte, livad det vill säga. Men jag vet det, jag.
Jag har känt den där herrns fingrar i maggropen.
Han liar inte så mycket förbarmande som jag, han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
