Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
dyrbar, då värden tog den i gengäld för en usel
kaka?
— Jag är rädd, att värden var en tjufaktig
skurk, som tog långt mer, än hvad han skulle ha.
Jag är också rädd, att fader är ganska rik.
Tairavita föll på knä; hon vände sig bort från
prinsen och strök med händerna öfver det frodiga
och våta gräset. Helt långsamt sade hon:
— Icke sant — du ljög, då du sade, att du
tappat din kedja? Med kedjan köpte du mig af
gubben.
— Nåväl, dina vänner ska kanske finna priset
alltför högt, och de ska banna dig. Men de vill
helt säkert icke afhända dig, hvad du har köpt.
Och jag tror ej heller, de bry sig om att
förakta mig.
Solivro förstod den snara, i hvilken hon ville
locka honom. En underlig snara, som, om den
drogs till, skulle göra villebrådet till herre öfver
henne, som gillrat. En ödesdiger snara för den
stackars jägarinnan; en alltför begärlig och
lockande snara för den, hon jagade. Prinsen, som
ägde ett bortskämdt barns grymma och fega
själf-viskhet, var nära att förlora besinningen inför denna
tvist mellan ömhet och egennytta.
— Du vill således följa mig?
— Hvarför frågar du, hvad jag vill? Du
behöfver ju icke fråga mig.
— Tairavita, du gör mig bedröfvad.
Hon svarade icke; skuldrorna häfdes och
armania darrade; hon liknade en fågel, hvars vingar
skälfva i trötthet och ängslan. Prinsen tog sig
förtviflad och rådvill kring hufvudet; han närmade
sig men vågade icke röra henne.
— Tairavita, du får icke gråta. Lofva mig,
att icke gråta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
