Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Han gaf henne en förlägen smekning, som hon
oj undvek men ej heller besvarade. Denna tysta
undergifvenhet gjorde på prinsen ett nästan vidrigt
intryck; ban utropade:
— Du vet, att jag icke köpt dig! Jag har ju
sagt, att jag förlorat min kedja. Jag hade således
ingenting, hvarmed jag kunde köpa. Du är så fri
som jag. Och jag kan icke hindra dig, hvart du
än vill gå.
Han hade afstått från bra mycket, och ban
väntade sin belöning. Men flickan svarade helt
lugnt:
— Jag är således icke din tjänarinna. Då
förstår du, att jag icke kan följa dig till ditt hem.
— Du vill icke! Du hatar mig.
Hon drog honom intill sig, och, då han gjorde
motstånd, uppstod en hastig liten brottning.
— Nej, böj dig ned, min Amante, jag har ju
något att säga dig, som de elaka och skvalleraktiga
flugorna icke få höra.
— Jag tror, att jag hatar dig, hviskade hon.
— Men — och hon fortsatte utan att fortsätta;
och Amante, som icke hörde ett ord, förstod henne
så, som endast den oförståndige kan förstå.
Detta korta och oförnuftiga samtal, där de
tysta orden voro flera än de talade, tycktes dem
båda tillfyllestgörande, och det blef för Solivro icke
mera tanke på att återvända hem.
— Emellertid måste vi äta. Jag är
förskräckligt hungrig. Stackare, hvad ska inte du vara!
Och jag har ingenting att ge dig.
— Var lugn, Amante! Stugan däruppe ser ut
att vara alltför välförsedd för att vi skulle behöfva
svälta.
— Tror du, att de vill ge — ? Solivro rodnade
och vågade icke sluta sin fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
