Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
niskonias tankar och känslor vill jag icke försöka
lämna. Men dem, som klaga öfver det osannolika
och jämra öfver det oriktiga, dem vill jag säga:
Följer icke Skaparen sitt tycke? Och för hvem
aflägger Han räkenskap; månne för de fåvitska visa,
som skrifva lagar för föränderligheten och gifva
flyktigheten regler?
En varm och hetsig dag hade gått till hvila
i kvalmigt mörker. Tairavita satt uppkrupen på
grenen af en kraftig magnolia; dess gulnade och
slankiga blommor strödde kvalmiga dofter af honung
och börjande död. Nedanför stod Solivro; han hade
händerna fulla af fuktig mossa, hvarmed han gned
hennes svidande, svullnade fötter.
Öfver skogen, där mörkret låg tyst och djupt,
reste sig himlahvalfvet, bärande tunga moln, som
i långsamma oeh högtidliga svängningar vandrade
rundt hvarandra. Det föreföll som hade de utfört
en allvarlig och hemlighetsfull ceremoni, och med
stor värdighet svepte de kring sig sina mörka
mantlar. Men plötsligt veko de upp de långa
kappornas kanter, och därunder skymtade våder af
ljusblå, skära och högröda dräkter.
— Amante, se!
— Det brinner.
— Det kommer vind från himlen; jag känner
den i håret och på pannan.
Solivro fortsatte sitt arbete.
— Det brinner, sade han. — Kanske är det
skogen, som brinner; då vaknar vinden.
Tairavita pekade.
— Nu känner jag; därifrån kominer vinden.
Hon drog snusande in luften. — Men ingen rök.
Känner du rök?
— Nej, ännu är det tid; vi måste hvila. Kom!
Hon gled ned mellan hans armar. Molnens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
