Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
gumman med vällingen. Den blef färdig, och de
åto med god smak.
— Ja, ja, suckade gumman, — man får icke
klaga. Här löpte mycken arg fänad i denna natt,
och värre saker kunne ba skett.
— Ni komma väl från skogarna, ni också.
Prinsen nickade jakande; Tairavita skyndade
att tillägga:
— Men vi höra icke till skogsfolket.
Gumman blinkade.
— Ånej, det kan jag se. Jag hade två af dem
här i natt. Skaparen vet, att jag icke älskar dem,
men de är ju likväl ett slags människor. Ja ett
dåligt slag, förstås, men de gå i alla fall på två
ben och tala kan de också, och kanske har de ett
slags själ, hvar den nu sitter.
— Och förrästen vet man inte, när ens
dödsstund kommer; nej det vet man inte.
— Ja, jag heter Sorenna jag; och det är inte
något dåligt namn, så mycket ni vet det! Mor
kallar de mig, fast jag aldrig haft något barn, nej
aldrig i lifvet. Och hvarför jag inte det har fått,
det vet inte jag, utan det vet Skaparen. Så är det
med den saken.
Hon slog knytnäfven mot flata handen och
skrek, så att hon blef röd i hufvudet:
— Förrästen kan ni stanna här båda två. För
ni är ett par landsvägsungar, men det bryr jag mig
inte om. Utan ni får hjälpa mig i jorden, och äta
får ni och alltsamman. Och när ens dödsstund
kommer, det vet man inte, nej!
Hon rusade upp och började rifva bland bunkar
och tråg, så att mjölken skvalpade, och rofvor ocli
rötter rullade om hvarandra på marken.
Men Tairavita tog henne kring det breda lifvet
och höll henne fast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
