Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
och yr ocli illamående. Höfvidsmannen, som nästan
slickade honom som en hund, gaf honom
kväljningar, lian sökte undandraga sig så obehagliga
ömhetsbetygelser. För öfrigt visste han icke riktigt,
hvar han var hemma. Först då ban fick sikte på
Irlam, mindes han bela förloppet.
— Släpp honom, sade han.
Knektarna sågo på Sorrel, som förskräckt
skakade sitt hufvud.
— Herre, det går icke an. Yi ha fått de
strängaste befallningar angående denne Irlam.
Nu inföll Tairavita:
— Men hur vet du, att denne är Irlam?
Och Solivro sade, i det lian menande mötte
fångens blick:
— Du är kanske alls icke Irlam?
Fångens ögon glänste oroliga och frågande.
— Är du Solivro, son af Virior?
Då prinsen gjorde en otåligt jakande rörelse,
skakade han på hufvudet ocli riste sitt yfviga hår.
— Jag är Irlam den Gamles son.
Solivro harmades öfver denna dumhet, ban
harmados öfver Tairavitas förskräckelse, öfver
knektarnas fåniga gap, öfver Sorrels på en gång
bekymrade och triumferande min. Och han harmades
öfver sig själf, som icke visste, hvad som var att
göra. Han fick lust att förfära och förbluffa.
— Har jag sagt er att släppa? Släpp! Släpp
honom, hör ni!
Knektarna sågo fortfarande envist på sin
höfvidsman, som nu med ödmjuk min tog ett steg
mot prinsen.
Men då Solivro såg, att man ämnade göra
invändningar, kom den verkliga vreden öfver honom.
Han lyfte sin uppspärrade hand som för att slunga
något,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
