- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
117

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

117

tunga väfnader. Då (likania vekos åt sidan, flöt
ett blekt dagsljus öfver golfmattan, hvars stela och
underliga mönster de brinnande ljusen på bordet
lämnat i en nästan fullständig skugga.

Då flikarna vekos åt sidan, sprang äfven sorlet
in i det tysta rummet, plötsligt svällande och starkt,
som hade man belt hastigt lossat banden på den
säck, hvari det varit stängdt och dämpadt.

Papperen framför Solivro fladdrade upp ocli
fläktade kring de rykande lågorna. Kammarsvennen
skyndade till ocli tog upp dem från golfvet. Solivro
ordnade och slätade dem.

— Du måste stänga fönsterna, sade han till
gossen, som genast slank ut bakom förhänget.

Nu blef det stilla. Draperiernas blommor
förlorade sin ovana liflighet och stelnade i gamla
ställningar; sorlet stoppades åter i säcken. Och
den lille kammarsvennen stod på sin post, rak och
orörlig som den hundraåriga aloen, hvars blomnia
snuddade vid hans unga kind.

Det är bra underligt, tänkte Solivro. Så många
dagar ha gått, så mycket och så stort har händt
mig, och likväl har jag en känsla, som hade
ingenting skett, som vore allt detsamma. Det förefaller
mig, som vore tiden ett moln, seglande öfver våra
hufvuden. Det rör oss icke, det förändrar oss
icke. Endast att det strör öfver oss ett regn af
trötthet.

Men så är det kanske med det stora. Just
så. Det går öfver oss och lämnar trötthet. Intet mer.

Kanske beror min känsla också därpå, att trots
allt pratande, trots alla ceremonier, alla bugningar
och hälsningar inför ett folk, som väntar så mycket
af mig, trots allt detta har jag icke kommit
ett-steg närmare det mål, jag längtar efter.

— Fyrationde dagen har gått, sen jag skildes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free