Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
från Tairavita. .Tag har icke sett henne; — och
de små, icke heller dem. Ingenting hände dessa
lyckliga dagar i mor Sorennas stuga, och likväl
hade hvarje dag ett innehåll, som föreföll mig
mycket viktigt och betydelsefullt. — Nu —
— Hon ville kalla honom Ainante, gjorde ban
en sväng i sina tankar — men jag fann det föga
passande för en prins. Ä, hvad de små bekymren
stundom blifva stora, och de stora små. Och hur
föga man förstår skilja på livad som är viktigt,
och hvad som är betydelselöst.
— Hvarför tror hon icke på de försäkringar,
jag sänder lienne? gjorde ban ett nytt kast i sina
tankar. — Ehuru hon ingenting säger och ej heller
gråter, så kan likväl till och med Sorrel se, att
hon sätter svag lit till hans ord.
— Det plågar mig.
Han reste sig häftigt men satte sig åter.
Jag måste tänka, jag måste tänka ut något.
Och i det ban tänkte detta, slutade han tänka.
Hans blickar fastnade vid kammarsvennens ben,
som skälfde af trötthet i de hvita strumporna.
— Stackars liten, jag ska säga honom, att ban
sätter sig. Hvarför står han?
— Så egendomligt — jag kan icke. Jag kan
icke röra tungan. Förmår jag icke ens detta? Icke
röra tungan? Ingenting? Ingenting.
Och plötsligt kände han sig lugn och fortfor
att tanklöst stirra på de hvita, skälfvande benen.
Tassande steg släpade uti gången,
kammar-svennen drog förhänget åt sidan, och Savagrin
vaggade in. Han gick lika tungt som alltid i sina
breda, mjuka skinnskor. Men han hade fått en
viss värdighet i kroppen, som gjorde honom en
smula stelare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
