Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Aeretaniens furste. Jag liar att befalla, icke att
lyda.
— Men vägra de 111ig detta — så är jag likväl
herre öfver mig själf. Herre öfver min lycka. Till
den har ingen rätt; ingen.
Savagrins gamla ansikte grinade medlidsamt
emot honom.
— Och att förgöra den, därtill har ingen rätt.
Ingen, mer än du själf.
Solivro vände honom ryggen.
— Ja, ja, jag känner det där. Dåren, som
förgör sig själf.
— Men säg mig — han satte sig bland kuddarna
— säg mig, hur vet den vise, hvar dårens lycka
ligger gömd? Och om han icke vet det, hvarför
då icke lämna dåren i fred?
Savagrin riste, som gubbar göra; hans
underkäk sjönk, ögonen kisade, och hans min blef snopen
och trött.
— Javäl furste, du har rätt. Men hvarför
säger du så åt en gammal man? Jag vill icke
höra det. Det är mig så styggt nu, då jag går
mot slutet. Hvartill tjäna sådana tankar?
— Jag vill sitta.
Det blef tyst.
Plötsligt reste Solivro på hufvudet och drog
andan.
— Rosor. Känner du? Doft af rosor.
Gubben hörde honom icke; ban gned sina
knän och vaggade af och an. Slutligen sade han:
— Nu rinner mig i hågen en saga, moder
förtaide.
Åter blef det tyst.
Fursten sade:
— Sagan, hur var den?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
