- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
143

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

143

han berättade mig, hvad lian icke anförtrott
någon annan.

—- Din moder var från Soregnernas land.
Furst Virior var icke den förste aeretan, som
besökt skymningens rike. Men ban var den förste,
som förmått någon af det lyckliga landets barn att
följa sig därifrån. Så starkt älskade din moder
Igna, att hon frivilligt lämnade det land, där
olyckan och saknaden icke äro mer bittra än barnets
längtan efter sömn, då modem redan gör bädden
mjuk och behaglig.

— Men hur blef hennes lif i Aeretanien, där
solen lyser så skarpt? Ilur lefde hon bland
människor, som mer älska en smaklig stek, en
doftande blomma, en fallen fiende än hjärtats
rikedomar och fantasiens underbara byggnader?

— Jag förstod rätt väl furst Virior, då ban
trodde, att din moders saknad hviskade i ditt sinne.
Själf kom jag af en slump till skymningsriket, och
af en slump gick jag därifrån. Men den dag, då
jag sett dig som lycklig härskare i Aeretanien, —

— Se! afbröt ban sig plötsligt och sträckte
armarna mot himlen. So Solivro, aftonens glöd,
hur mycket djupare och mäktigare än morgonens!
Morgonens, som endast är en aning. Den
fridsamma härskarinnan Natten sveper sig i blodiga
slöjor, innan hon träder öfver jorden.

— I soregnernas rike såg jag en mildare
purpur. Hvar drömmarnas mantel slutar, kan ingen
se. Men där fästes med färglösa trådar det mörka
täckelse, som är så ljuft ocli godt för alla trötta
ögon.

Aftonklockorna hade slutat att ringa. Och då
nu Savagrin tystnade, var det endast gräsets och
blommornas och de tunga löfvens hviskningar, som
hördes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free