- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
163

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

169

Vägen var här öfversållad med stora runda
stenar, som i de skarpa branterna lågo allt för lösa
för att icke rubbas af hästens hofvar. Fursten
steg af och ledde djuret vid tyglarna. Men hvad
ban fruktade, inträffade likväl. Hästen, som var
van vid helt andra vägar, snubblade, föll i ett
stenrös och bröt båda frambenen. Ingen människa
fanns i närheten, och Solivro måste med egen hand
skära strupen af sin olyckliga följeslagare.

Dagen var icke långt framskriden, men skuggorna
trifdes så väl bland bergsväggar och tomande klippor,
att de föga bekymrade sig om sin fiende, solen.
Vattenilarna kastade svala strålar genom luften.
Och vinden, som likväl kom från ljusa slätter, förde
ringa värme in under stenhvalfven.

En skara stora fåglar med lystna näbbar seglade
in i klyftan och sänkte sig öfver den döda hästen.
Fursten sökte jaga bort dem; men snart nog måste
han afstå från ett så barnsligt företag. Utan att
vända sig om gick han därifrån, gifvande den döde
alla dödas lott.

Hur egendomligt! Den största af dessa
rofgiriga fåglar spände ut sina tunga vingar och
prässade sig upp i luften; med långsamma
vingslag flöt han fram öfver klyftan. Och då vägen
plötsligt svängde och i brant krök sträfvade upp
mot en skogig högslätt, ändrade fågeln genast sin
kosa och följde vandraren.

Då Solivro blifvit varse sin egendomliga
följeslagare, sade han till sig själf:

— Hvilket besynnerligt djur, som öfverger ett
rikt byte för att följa en stackars vandrare! Men
han anar kanske, att olyckan, som är hans gudom,
äfven visat mig en alltför stor tillgifvenhet.

— Som en tung tanke sväfvar ban öfver mitt
hufvud. Misströstan, som icke lämnar mig; miss-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free