Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
— Men ser du, när jag spelar på harpan, ser
du, hur tankar komma, nya tankar med helt
främmande drag?
— Hvad tror du om skogsvinden, som spelar
på så många strängar? Eller hvad tror du vattnets
toner förmå, då do kastas som hvita gnistor mot
himlen?
Hon förde honom bort mot stegen.
— Nej, du får icke följa mig.
— Bed Tobolo, att han visar dig vägen till
skymningens rike.
— Till skymningens rike? Men det är ju icke
där, jag ska finna Tairavita?
— Det är där, du ska vänta. Där går väntan
klädd som till glädjefest.
— Bed Tobolo; men hör icke hur han klagar!
Nu stod Solivro med ena foten på stegen.
— Och riket? Mitt rike, som jag öfverger?
— För rikets lycka sörja så många; för din
egen sörje du själf.
Han gick långsamt utför stegen; nu hade han
endast skuldror och hufvud ofvan öfvervåningens
golf. Då hörde ban stockarna gnissla tätt intill
sina öron. Han blickade upp i halfmörkret och
såg en helt ung flicka, som lutade sig ned mot
honom. Hennes drag hade en mild och behaglig
skönhet.
Hon sade:
— Solivro, tro icke, att lyckan gör lycklig!
Fursten stannade.
— Hvem är du? Du är icke Tairavita, och
likväl minner du mig om henne.
Irla tog henne om lifvet och förde henne
bort.
— Hörde du icke hennes galna ord? Hon är
ett barn, ett stackars barn, som gått vilse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
