Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligt fick han en tanke. Han rynkade
pannan och slog med knytnäfven mot flata handen.
— Nu, sade han långsamt och eftertryckligt,
Nu måste du säga mig vägen till Soregnernas rike.
Nu. Just nu.
Gubben vred sitt skägg ocli stampade.
— Skaparen upplyse ditt förstånd.
— Vänta! Ser du fågeln, som lyfter öfver
klippan? Ser du inte gamen? Där. Nej där!
— Gamen, jo jag ser.
— Nåväl. Jag vet, hvart han flyger. Han
flyger öfver de höga bergen mot skymningens land.
Följ honom!
— Följ honom! upprepade Solivro.
Han lämnade gubben. Med fötter, som föllo
så tunga, gick han uppför den stigande vägen.
Bakom honom flämtade de sex små lamporna
i husets gluggar. Och i dörren stod Tobolo,
lyssnande än till fötternas ojämna smattrande mot den
hårda bergsstigen, än till sorlet, som rasade bakom
hans lampor.
Solivro lyfte ögonen och såg den tunga
oformliga fågeln, som gled i luften öfver hans hufvud.
Och han kände igen honom.
— Det är ju min fågel! sade han.
Alltjämt stirrande på dessa vida mörka vingar,
följde han den väg, de visade.
SOLIVRO I SOREGNERNAS RIKE OCH HVAD SOM
DÄR TIMADE.
Soregnernas sol är ett sofvande öga, hvars
lock glömt att sluta sig. Ilon hvilar stilla bland
purpur, viola och hvitt ljus, som icke äger någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
