Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
är er såningsman. Att döden ined listig gifmildhet
strött era frön öfver jorden.
— Säg, vackra nattblommor, är det så?
— Och säg! Är lifvet en kostligare Idenod,
en ljufvare skatt, än lyckan, som flammar upp och
slocknar för samma andedrag?
Han lade sig ned med ögonen vända mot
himlen. Den mörkröda, sofvande solen fäste hans
blick. Hviskningarna susade omkring honom.
Så mänga hjärtans begär flöto samman öfver
hans tankar och förde dem med sig. Ett stilla
vatten, ett hvilande, smekande sorl.
Solivro vissto icke, hur länge denna hvila varat
Plötsligt väcktes han. Han tyckte sig höra en röst,
som ropade honom vid namn. Han lyssnade men
hörde endast samma ljud, som bragt honom till
sömn.
— Så många människors längtan kommer mig
att glömma min egen, sade han till sig själf. — Jag
är här för att vänta; jag har säkert väntat rätt
länge. Hvarför kommer icke Irla?
Uppvaknandet var honom för ingen del
angenämt. Blodet flöt tungt och ovilligt; ban tryckte
händerna mot bröstet. En svår oro bemäktigade
sig honom.
Han reste sig på knä och böjde sig fram mot
en ung flicka, som låg icke långt ifrån honom.
Hennes ansikte var vändt mot marken, och Solivro
såg endast nacken och en del af kinden.
— Är det icke Tairavitas kind? Och hennes
öra, på hvars kant jag så ofta sett en liten brun
fläck?
— Men hvarför skulle icke tvenne öron och
tvenne kinder vara lika? Kanske finns också tvenne
sinnen så lika, att det ena kan vara det andras
spegelbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
