Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Men mellan läpparna stego hviskningar, som
förtaide hjärtats lyckliga drömmar.
Så litet visste Solivro om tidens hast, och så
föga kände han sitt eget öde, att han i detta
lyckliga bara trodde sig se sin like.
En stund var han tveksam; så förde ban handen
öfver den sofvandes panna. Han sade:
— Jag behöfver icke dina drömmar. Jag
behöfver dig själf. Vakna!
Gossens ögonlock skildes och gledo sakta
tillbaka från ögonen. Han sträckte ut armarna och
riste på hufvudet. Långsamt satte ban sig upp
och stirrade på den, som väckt honom. Men då
Solivro såg de öppna ögonen, förskräcktes ban.
Savagrins ord runnö honom i minnet.
— Drömmarna voro långt vackrare och
lyckligare än de, som drömde dem.
Han frågade:
— Har jag gjort dig illa? Kanske borde jag
icke ha väckt dig? Jag var så ensam.
Gossen skakade på hufvudet.
— Du har icke gjort mig illa. Hvad vill
du mig?
Solivro svarade:
— Nyss såg jag dig så lycklig. Jag är ensam.
Vill du icke gifva mig af din lycka?
Helt hastigt flög drömmens lycka förbi de
vakna ögonen. Helt hastigt.
— Jag minns. Det var någonting bra vackert.
— Men det är borta nu. Och jag kan icke
ge dig, hvad jag icke har.
Han grep Solivro i armen.
— Kom. Något vill jag dock ge dig. Du är
främling? Du känner icke skymningslandet? Kom!
Länge gingo de sida vid sida utan att talas vid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
