Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
som lockat honom. Och likväl förlorade icke löftet
makten öfver hans sinne. Då han nu beslöt att
vända, var det icke markens svårigheter eller
mörkret eller hans egen mattighet, som gjorde honom
så långsam. Utan hoppet, som löftet hade tändt,
och från hvilket nu hvarje steg förde honom allt
längre bort.
Då han nått den vida sal, som bildade
ingången till grottan, stannade han och såg tillbaka
mot mörkret, hvarifrån han kommit,
— Jag fann mina egna olyckliga tankar. Det
var allt.
— Och likväl, där inne — djupt inne —
hvem vet —
Plötsligt skakades han af denna våldsamma
och hastiga vrede, för hvilken ban stundom blef
ett allt för lättfånget rof. Han rusade ut ur
grottan. Gossen till hälften låg, till hälften satt lutad
mot berghällen.
— Förbannade soregn! skrek Solivro.
Förbannade soregn, hur vågar du vänta så lugnt?
Vänta den, som du så skamlöst bedragit! Jag ska
visa dig, att jag har kraft att hämnas plågor, som
jag icke haft förstånd att undvika.
Den unge soregnen hvarken svarade eller
visade genom någon rörelse, att ban hört. Hans
ögon voro slutna, ban tycktes sofva. Samma
lyckliga sömn, ur hvilken Solivro hade väck t honom.
— Nu ser du tusende vackra ting. Och om
mitt hjärta bekymrar du dig föga.
Han böjde sig ned öfver gossen. Lyckan låg
som en stel mask öfver hans ansikte. Det glada
och fina linjespelet kring ögon och mun, som
skiftat för hvarje tanke, var nu orörligt, fruset.
Sömnen hade icke mer några drömmar.
Solivro fann rätt snart de stenar, han behöfde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
