Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att resa ett kummel öfver den döda kroppen.
Då han slutat detta arbete, var hans trötthet, sà
stor, att han brast i gråt.
Han kysste den öfversta stenen och tryckte
sin panna mot dess kyliga yta. Ett egendomligt
leende skilde hans läppar, som ännu darrade
af gråt.
— Käre, så gaf du mig dock något. Och det
du gaf är stort och godt. Du gaf hopp.
Människans sista hopp och hennes bästa. Ty ingen är
nu lyckligare än du.
Ännu någon tid stannade han vid grottan. Om
en dröjande förhoppning eller kanske^den
overksamhet, som framkallas af ett uttröttadt sinne,
förorsakade detta dröjsmål, vet jag icke. Slutligen
beslöt han att lämna soregnernas rike. Han fann
icke genast den rätta vägen; rätt länge irrade han
i skymningen. Hans vandring liknade en
sömn-gångares. Den dystra dvala, som skulle sluta ett
ungdomligt och löftesrikt lif, tyckes redan nu ha
vidrört honom med sin skugga.
En dag varseblef han den tunga fågeln,
gamen, som visat honom vägen till skymningslandet.
Äfven nu följde han de vida vingarnas flykt. Och
sålunda återvände han till Tobolos, lampväktarens
hus.
HVAD SOM HÄNDE SOLIVRO SEDAN HAN LÄMNAT
SOREGNERNAS RIKE.
De sex små lamporna stodo som förr hvar
och en i sin glugg. Men deras lågor hade slocknat.
Medan Solivro gick från lampa till lampa och
undrande iakttog dem, trädde Irla ut genom dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
