Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
— Ändtligen kommer du! sade hon. Jag har
väntat dig länge.
— Länge? Har jag då varit så länge där
borta? Och hvarför sökte du mig icke?
Irla vände sig bort och mumlade:
— Hvarför skulle jag egentligen sökt dig? —
Hon satte sig på bänken, som var fästad vid
stugväggen. Solivro tog plats vid hennes sida.
— Du är icke som förr, sade han. Du är så
stilla.
— Icke heller du är som förr. Jag ser på
dina händer; de skälfva. Jag såg det äfven förr
men det är icke samma skälfning. Förr voro de
så ifriga, dina händer.
— Skälfva mina händer? — Ja, jag tror.
— Nu skälfva de modlöst.
— Det sägs, det finns en dryck, som
förändrar människans blod. Tid reder, och Sorg smakar
af. Ungdoms förhoppning kokas i grytan.
— Kanske ha vi båda druckit af den drycken.
Nu ville Solivro fråga; men ban kunde icke.
I stället sade ban:
— Tobolo har glömt sina lampor.
— Tobolo är död.
Han nickade.
— Jaså död.
Och plötsligt vände han sig mot Irla.
— Berätta mig nu om Tairavita!
Irla skälfde till; hon väntade frågan, men den
var henne därför icke mindre plågsam. I hennes
hjärta, som helt säkert gett rum åt mången
underlig lidelse, härskade nu medlidandet. Och denna
känsla gjorde det så tungt att svara.
Ty Irlas beskickning hade icke aflupit
lyckligt. En lång tid gick, innan hon fann Tairavita.
Och då hon slutligen träffade henne — för öfrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
