Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
Solivro hörde hennes berättelse under tystnad.
Han böjde hufvudet och slöt det mellan händerna.
Irla fann tystnaden outhärdlig; hon lade armen
kring hans skuldror. Men ban gjorde sig
långsamt lös. Med ett lugn, som föga passade till
orden, sade han:
— Det finns ingen glädje, intet hopp, ingen frid.
— Hvad har jag mer att göra? Hvart vill
jag gå? Hvad väntar mig? Allt är likgiltigt.
Hon svarade:
— Ännu liar du likväl plikter. Plikter mot
dina barn och mot ditt rike.
Han sträckte ut sina händer och knöt dem.
Ett ögonblick tycktes sorgen öfvergå till vanmäktig
vrede. Men snart sjönk ban samman, och ögonen
stirrade halfslutna och trötta mot marken.
Efter en stund steg ban upp.
— Jag vill återvända till slottet.
Irla skaffade honom en häst och utrustade
honom för färden. Tidigt en morgon begaf han
sig i väg. Irla stängde dörren efter honom och
sköt luckor för de sex små gluggarna.
Redan då fursten ännu befann sig på trenne
dagsresors afstånd från staden, nådde
underrättelsen om hans återkomst Barrelen och Ostata.
Detta budskap mottog Barrelen med lugnt
och gladt hjärta. Ty lika väl som man kan
beskylla denne lysande krigare för de grymheter,
som äro förbundna med hans yrke, lika litet kan
man beskylla honom för brist på den trohet, som
är samma yrkes prydnad. Barrelen hade styrt
riket efter sin herres anvisningar. De olyckliga
och dåliga människor, som ett ögonblick trodde
sig ha återvunnit, hvad de förlorat, funno snart,
att de skulle förlora långt mer, än hvad de hoppats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
