Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Solivro spratt till och satte sig upp. Det
tassade och trefvade kring väggarna. En
egendomlig inbillning lät Solivro tro, att trädgårdens
väldiga råttor letat sig upp till solgemaket. Denna
föreställning fyllde honom med en barnslig fruktan.
Han drog till sig benen och stoppade händerna
in under lifrocken.
— Savagrin! ropade ban. Savagrin!
Råttorna !
Idetsamma grep en näfve kring hans strupe
och klämde. En annan fattade honom i håret ocli
slängde lians hufvud mot sängens skulpterade ocli
hvassa kant.
En stor, blå stjärna rann upp; dess glans
svedde hans ögon och gjorde dem rinnande.
Ansikts-skinnet stramade plågsamt; bröstet bände efter
luft. Någon talade hviskande, men hviskningen
dånade i hans öron som ett starkt strömmande
vatten.
— Ha inte ihjäl honom nu. Du får inte! Vi
måste ba’n som gisslan. Sen ä det alltid tid att
sticka’n.
Nu släppte taget kring strupen. Solivro kände
lättnad öfver bröstet och svalka kring hufvudet.
En angenäm domning förmådde honom att ligga
stilla. Endast att han förde handen öfver hals
och haka, där det brände och stack.
Ur mörkret hörde han slag och stampningar.
Han förstod, att man brottades, men han hade
icke en tanke för brottningens orsak eller dess
utgång.
Plötsligt rycktes draperierna åt sidan, och
korridorlampornas ljus fyllde rummet.
Solivro bländades; i nästa ögonblick sprang
ban upp. Han såg den siste af trenne karlar
försvinna i den smala gångens mörker. En fjärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
