Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
stod lutad mot väggen. Kammarsvennen hade
slagit sina armar kring hans ben. Nu fumlade
ban efter knifven i sin gördel. Fursten skyndade
till och grep honom i armen. Han såg upp.
De mörka, fuktiga ögonen stirrade emot Solivro
med ett uttryck, som påminde honom om en
längesen förfluten, olycklig stund. I ett djupt andedrag
söp han åter in den svartsjuka vrede, som en
gång gett honom bat till den unge matretten.
Han hade lust att döda.
Men ban fick en ingifvelse.
— Irlam, sade ban och räckte fram handen.
Jag hörde era hviskningar. Helt säkert var det
du, som ville rädda mitt lif.
Irlam stirrade; det skälfde kring hans mun,
och de fuktiga ögonen skimrade som ett vildt
djurs.
Han ryckte knifven ur gördeln; svennen sprang
upp och slog armarna kring hans skuldror.
— Akta dig! skrek han.
Då slungade Irlam knifven. Den skar i Solivros
hals och lossade skinn och kött från senorna. Ett
knytnäfsslag fick svennen att släppa sitt tag, och
i nästa ögonblick hade matretten rusat ut i gången.
Gossen drog sin knif och ville skynda efter den
flyende; han ryckte och slet som en ifrig
jakthund, då fursten med våld höll honom tillbaka.
Solivro sade:
— Du får icke. Han skulle mörda dig. Hvad
tjänar det till?
Då sprang gossen ut i korridoren, slog upp
ett fönster och ropade ut på gården:
— Knektar! Knektar! Tag fast!
Hela slottet vaknade. Knektar och halfklädda
tjänare tumlade om hvarandra. Kockar och
kökspigor kröpo upp ur sina underjordiska våningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
