- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
204

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

204

och blandade sina häpna och nyfikna ansikten
med hofmannens. Människoskockar dansade rundt
i salar och gångar. Frågor slogo ut som lågor ur
mun och ögon och flammade öfver deras hufvuden.
Några beskäftiga personer, som vaknat sist och
kommit sist till platsen, men som voro vana att
veta allting bättre än andra, företogo sig att släcka
dessa lågor med omständliga berättelser. På ett
hår när kunde de tala om, hur allting hade skett.
Ja, de visste, hur många fingrar och tår, de
misslyckade mördarne hade. Och var det någonting,
de förtego och icke förklarade, så hade de nog
sina skäl härför.

Barrelen befallde Sorrel att med några knektar
förfölja flyktingarna. Han lät vidare fängsla
befälhafvaren för slottsvakten. Men då han icke
kunde öfverbevisas om annat än en viss och icke
så stor oförsiktighet, ocli då man icke hade något
skäl att misstänka honom, näpstes han och
släpptes.

Därefter begaf sig Barrelen till sofgemaket.
Fursten låg på bädden. Bredvid honom hade
Savagrin fallit på knä. Han var sysselsatt med
att förbinda såret, som, ehuru ofarligt och föga
djupt, likväl gaf väg för mängder af blod. På
golfvet stod en bricka med flaskor och kärl, i
hvilka den lärde förvarade sina salvor. Under det
att han försiktigt rörde vid såret, talade han
långsamt ocli med eftertryck så, som man gör, då man
vill öfvertyga barn.

— Men hör då, Solivro! Du vet ju, att jag
icke älskar strider och det vedervärdiga larm, som
vapen och vilda människor framkalla. Ingen gammal
man kan tycka om dylikt, och jag gör det mindre
än någon annan. Man försummar vid sådana
tillfällen oss gamla; man visar oss icke den vanliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free