- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
208

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

208

kämpa mot barnets pinade känsla. Och hans ädla
sinne förvandlade denna känslighet till godhet och
gjorde honom så motvillig att skada och döda.

Kanske hade också kärleken till Tairavita ocli till
två små varelser gett honom en mildare håg.
Kanske, slutligen, hade Ignas, hans moders, blida ande
icke öfvergett den, som var henne kärast på jorden.

Men föga hjälper det att svepa slöjor kring
Skaparens verk. Och den, som kastar dufvofjädrar
öfver örnens vingar, skall snart se dem falla.

Långsamt ocli med möda hade man lyckats
öfvertyga Solivro om, att en strid var nödvändig.
Nu blef strid hans tankars sysselsättning, lians
glädje och traktan.

Sorrel, Viriors gamle kämpe, förklarade sig
aldrig ha sett en gladare och mer oförskräckt ifver.
Och de djärfva och listiga planer, som dag och
natt surrade i furstens gemak, gjorde honom yr i
hufvudet. Barrelens hänryckning var
utomordentlig. Han fråssade i våld och list; han njöt på
förhand af den tid, som skulle låta lians ungdoms
bragder och nöjen lefva upp på nytt. Dessa tre
krigiska män ströfvade omkring i gemak och på
trädgårdsgångar; de ritade i sanden, de hviskade
i hvarandras öron, de grepo hvarandra hårdt i
händerna och läste i hvarandras ögon djärfhet eller
tvifvel, som icke vågade finna ord. Och tätt
bredvid dem, gömd i någon vrå eller under täta
grenar, stod den lille kammarsvennen. Ungdoms
längtan och lättsinniga lyckotro ströko kittlande öfver
den modiga lilla tingesten.

Men Savagrin riste på hufvudet och drog i
de stackars hårtestarna och vaggade af och an.

— Detta är således mitt verk, tänkte han.

— Förbannad vare min visdom, som är så
snar till ånger.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free